Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

-Karin Boye

Årets første måned er snart lagt bak oss. Vinteren er sur og kald i Oslo, og jeg lengter ofte hjem til meg selv. Til min lune krok. Til den gamle Jötulovnens gnistrende flammer, og til stillheten. Jeg tror aldri jeg tenkte over hvor viktig det er for sjelefreden at man av og til kan sitte i total stillhet, før jeg flyttet hit til Oslo.

Storbyens evige, dumpe drønn er alltid tilstedeværende, i motsetning til den tykke, bomullslignende stillheten der hjemme.

Jeg lengter dit, der jeg kan våkne av meg selv og kikke ut i natten uten å høre annet enn mine egne hjerteslag og den rolige pusten til mannen ved siden av meg.

Men snart er våren her igjen. Vår nummer 2 uten en pappa.

Ikke like trist. Ikke like leit. Men allikevel veldig rart og ubegripelig.

Jeg får ikke grepet om dette.

Jeg tror jeg har fått det, men så, helt plutselig, går det igjen opp for meg hvor langt utenfor min fatteevne det er at et menneske, et avholdt og kjært og høyst levende menneske, opphører å eksistere, fra et sekund til et annet. Er vi virkelig så flyktige? Blåses vi bort så lett, slik vinden tar tak i løvetannen og bærer med seg frøene langt, langt bort, der vi ikke lenger kan se dem?

Jeg tenker på deg og håper du er der et sted, at du er noe, og at du av og til tenker på meg også.